tog fram en rulle porträtt på systran idag, men hann bara vara i mörkrummet så länge att endast fyra bilder togs fram. det är de här ovan

tröttnat som fan på 1800-talet möter samtiden-temat, efter tre dagar
kontrasten jag vill få fram blev inte lika stark som jag trodde

pungpungbajsnnnlöööhh

denna ritade jag igårnatt. underbara kvällstid, igårnatt var en bra tid. mitt intressse för att teckna har kommit över mig som en tsunami och det är det enda jag vill göra nu igen!

kontraster hörrni, det har jag fattat ett tycke för. så denna, samt den i inlägget under, är 1800-talets porträtt som möter samtiden, tolkat av mig.


om ni undrar varför jag uppdaterar så mycket så är det för att jag har avaktiverat mitt konto på facebook hahahhaahha..... dör sakta..... ska se hur länge jag pallar att vara utan facebook.

vet inte varifrån jag fick det, men jag fick för mig att om någon försvinner från facebook så saknar man den personen hemskt mycket hahaha... avaktiverade skiten i söndags och resterande tid den dagen satt jag och tittade på mobilen kinda like this toby meme:


och väntade på alla samtal och sms jag skulle få efter detta drastiska avaktiverande. de förväntade sms såg i huvudet ungefär ut såhär: "vaaa kom tillbaka till facebook!!½!!:(:'((<33333guman<3333333333 plz" och "din facebook är bäst du är bäst jag tror jag älskar dig".


men nä.
ingen har nog ens märkt mitt avaktiverandet.





än.

mina två senaste bilder jag tecknat

fredz

någon har blivit indroducerad för windows movie maker och fipplat med övergångarna liiiite för mycket (vid 1.30 min-snåret kommer the good parts) men vissa delar i klippet är så otroligt vackra. vilken jävla frihet. det bränner i hjärtat på mig när jag ser det här, köttsår och skador, tårar och darr i underläpp. fan. tänk vilka vackra platser det finns. solnedgångens brännheta kulörer bränner i ögonen på mig och de drömiska molnen gör att jag pekar finger åt det gråa diset utanför mitt fönster som väller in över datorskärmen. jävla skit. jag vill hoppa fallskärm.

min nya softa "nattlampa"

jag har framkallat fler bilder från analoga kameran från när jag var och fotade lilltjejen.
fan vilken skön grej det är att vara i ett mörkrum alltså

pappan tyckte det var något "ryskt" över bilderna
jag tror fan jag håller med

 

var hemma hos min mormor i söndags och tog för en gångs skull med mig kameran någonstans.
bilden precis här ovanför, den tecknade bilden på flickan med EN trettonmeters arm har jag gjort.
den fick min mormor av mig för sisådär 12 år sedan, den föreställer tydligen mig själv - hade jag sagt samtidigt som jag räckte över den - när jag ger mormor en födelsedagsbukett
ballongblommor
blommor som är längre än mig
stjälkarna på blommorna är lika smala som mitt ben, mitt enda ben
min enda arm, ap-armen, verkar inte vara fäst i någon axel utan mer växer som en fet jävla stubbe ur bröstet på mig. oerhört realistisk arm menar jag, den är inte bara bredare utan verkar dessutom vara längre än mitt bokstavligen muskellösa och skelettlösa ben.
och stjälkarna på blommorna liksom LIGGER längst min hand, som att vinden eller typ en nice tejpbit håller dom uppe.
näsan ser ut att vara helt försvunnen. orkade kanske inte rita den. eller så är den liksom bakom ansiktet, på andra sidan ansiket, trodde jag kanske, såhär:



det jag vill komma fram till är: fyfan vad bra man var när man var liten.
om jag fick en önskan så skulle jag önska att jag kunde få träffa lilla mig, den lilla fannyn.
när jag ser bilder på lilla mig är det helt jävla ofattbart att det är jag, jag kan ju inte nu se bilden och då få upp samma tankar/känslor i huvudet nu som jag hade då.

när jag var sisådär 4-7 år, och så pass korthårig så jag ibland förväxlades med den penishavande typen, för håret var så kort efter att jag fick för mig att det vore skitjävlanice att färga håret svart. nagellack tyckte jag var den perfekta typen av hårfärg att använda också. resultatet var som en käftsmäll efter de höga förhoppningar jag haft.
min pappa fick klippa bort det svarta kladdiga ur mitt hår och kvar fanns några snälla tussar lite här o var. kreativiteten flödade redan då så jag började fläta meterlånga tjocka flätor i den mest kissfärgade gul av garn vilket jag i änden fäste ett hårspänne som jag sedan hade i håret. fruktansvärt verklig illusion av längre hår.

nä, men, fan, vad jag skulle vilja träffa lilla fannyn. krama henne hårt, ruffsa till håret som min far alltid ville vattenkamma bakåt, pussa henne på kinden och säga att jag inte ska vara så jävla rädd och osäker, liksom försöka trycka in det i huvet på mig i tidig ålder, nästan skrika i örat på mig själv att jag inte är ensammast i världen och att tiden kommer belöna mig



nej nu blev det väl lite väl deppigt
avslutar med något riktigt festligt och kul:



det var en gång två bagare och en smet





HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHHAHAHAAHA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!







hejs!

parallellt med hysteriken på facebook angående snön som verkar falla sitter jag och pysslar med denna bild