mormor






var hemma hos min mormor i söndags och tog för en gångs skull med mig kameran någonstans.
bilden precis här ovanför, den tecknade bilden på flickan med EN trettonmeters arm har jag gjort.
den fick min mormor av mig för sisådär 12 år sedan, den föreställer tydligen mig själv - hade jag sagt samtidigt som jag räckte över den - när jag ger mormor en födelsedagsbukett
ballongblommor
blommor som är längre än mig
stjälkarna på blommorna är lika smala som mitt ben, mitt enda ben
min enda arm, ap-armen, verkar inte vara fäst i någon axel utan mer växer som en fet jävla stubbe ur bröstet på mig. oerhört realistisk arm menar jag, den är inte bara bredare utan verkar dessutom vara längre än mitt bokstavligen muskellösa och skelettlösa ben.
och stjälkarna på blommorna liksom LIGGER längst min hand, som att vinden eller typ en nice tejpbit håller dom uppe.
näsan ser ut att vara helt försvunnen. orkade kanske inte rita den. eller så är den liksom bakom ansiktet, på andra sidan ansiket, trodde jag kanske, såhär:



det jag vill komma fram till är: fyfan vad bra man var när man var liten.
om jag fick en önskan så skulle jag önska att jag kunde få träffa lilla mig, den lilla fannyn.
när jag ser bilder på lilla mig är det helt jävla ofattbart att det är jag, jag kan ju inte nu se bilden och då få upp samma tankar/känslor i huvudet nu som jag hade då.

när jag var sisådär 4-7 år, och så pass korthårig så jag ibland förväxlades med den penishavande typen, för håret var så kort efter att jag fick för mig att det vore skitjävlanice att färga håret svart. nagellack tyckte jag var den perfekta typen av hårfärg att använda också. resultatet var som en käftsmäll efter de höga förhoppningar jag haft.
min pappa fick klippa bort det svarta kladdiga ur mitt hår och kvar fanns några snälla tussar lite här o var. kreativiteten flödade redan då så jag började fläta meterlånga tjocka flätor i den mest kissfärgade gul av garn vilket jag i änden fäste ett hårspänne som jag sedan hade i håret. fruktansvärt verklig illusion av längre hår.

nä, men, fan, vad jag skulle vilja träffa lilla fannyn. krama henne hårt, ruffsa till håret som min far alltid ville vattenkamma bakåt, pussa henne på kinden och säga att jag inte ska vara så jävla rädd och osäker, liksom försöka trycka in det i huvet på mig i tidig ålder, nästan skrika i örat på mig själv att jag inte är ensammast i världen och att tiden kommer belöna mig



nej nu blev det väl lite väl deppigt
avslutar med något riktigt festligt och kul:



det var en gång två bagare och en smet





HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHHAHAHAAHA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!







hejs!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0